Turkörning med hund är något som det pratas väldigt lite om inom SPHK, trots att denna verksamhet har så mycket att erbjuda både människa och hund och bäst motsvarar det ursprungliga användningsområdet för våra raser.
Turkörning kan ske både i det lilla, en dagstur hemmavid, eller i det stora, längre fjällturer i ospårad terräng. Upplevelsen och kraven på såväl hund som förare varierar naturligtvis väldig mycket mellan dessa ytterligheter, men det finns en gemensam nämnare – en kravlös samvaro med hundarna. En dagstur och än mer, en längre tur på kanske två veckor, skapar helt andra och djupare relationer mellan hund och människa än vad ett ”normalt” träningspass, eller tävling på kanske 60 minuter, ger. Tillsammans måste man lösa svårigheter som uppstår, en skogspassage, följa en bäck som delvis går öppen, djup lössnö, hård vind som ger mycket dålig sikt, m.m. Alla dessa svårigheter som man kan möta ute under turen ställer inte bara höga krav på hundarnas fysik, utan även på deras mentala styrka, vilket kan vara mycket värdefullt att få en uppfattning om när avelsdjur skall bedömas.
För turkörning fungerar såväl nordisk som slädhundstil. En tumregel säger att hundarna kan dra sin egen vikt oavsett underlag (snödjup) och topografi. Det är naturligtvis en grov uppskattning, men det ger en fingervisning om vad man kan begära av sina hundar.
Kör man i slädhundstil är anspänningen i stort sett given. Det vanligaste är att man kör med lösa linor, men det förekommer även att en del använder sig av en fast mittstång.
Den klassiska varianten när man kör i nordisk stil är att hundarna går på ett led mellan skalmar. Fördelen med detta system är bl.a. att hundarna endast behöver trampa upp ett spår när de går i lössnö. Andra varianter som ger hundarna större individuell frihet är att man kör hundarna i lösa linor eller med fast mittstång. Av dessa två är fast mittstång det vanligaste.
Den viktigaste skillnaden mellan slädar för slädhundstil och nordisk stil är skidans längd bakom styrbågen. Av förklarliga skäl kan medarna på en nordisk släde inte sticka ut bakom styrbågen och bromsen måste man kunna hantera med händerna. I övrigt spelar slädtypen ingen roll så länge den är byggd för att klara de påfrestningar som uppstår under en tur i form av oftast tyngre last än vid tävling, sammanstötning med träd, stenkörning och annat. I nordisk stil förekommer det även att pulkor används, men de bör då vara utrustade med broms.
Våra raser har utvecklats för att i ett arktiskt klimat arbeta som slädhundar, så för dem är en längre fjälltur inget problem. Det förutsätter att vi har gett dem de rätta förutsättningarna i form av träning och utomhusvistelse så att deras pälsar har utvecklats optimalt.
För oss som förare ställs dock ett antal krav som måste vara uppfyllda för att turen skall bli ett nöje. Det viktigaste är att vi har den kunskap (friluftskunskap) som krävs för att på ett säkert sätt kunna vara ute i naturen under vintern. För dagsturen i hemmaterrängen är kraven relativt låga, men skall man ut på en längre fjälltur med övernattning i tält ställs stora krav på föraren och den utrustning som behövs. Det skulle emellertid föra för lång att på denna plats redogöra för detta och den intresserad får ta kontakt med sitt distrikt, rasklubb eller ”nätet” för att se om det finns någon form av kurs/tur där man kan lära sig det som krävs.
Vi ses ute i friheten!
