Siberian husky
En siberian husky är en typisk slädhund. Den är stark, köldhärdig och uthållig och passar bäst hos friluftsintresserade ägare. Rasen är avlad att vara en snabblöpande spannhund och används huvudsakligen vid slädhundstävlingar. Att ”bara” se vacker ut imponerar inte på rasentusiasterna i Sverige. En siberian husky skall ovillkorligen fungera som en slädhund. Det är lika naturligt för en siberian husky att arbeta i ett hundspann,som det är för en jämthund att jaga älg eller en border collie att valla får.
Men trots sitt vänliga lynne är siberian huskyn ingen vanlig sällskapshund. Det är en ras med starka, ursprungliga jaktinstinkter. Den upplever oftast alla djur som intressanta byten och det finns åtskilliga exempel på hundar som rivit både får, getter, höns, kaniner och katter. Det är alltså hundar som sällan kan vara lösa utomhus. Det är naturligtvis lika viktigt för en siberian husky som för alla andra hundraser med god mänsklig kontakt.
På ett lydnadsprov eller dressyrtävling är rasen inte särskilt passande, men som draghund har den mycket att ge. Den stoppar fysiskt och psykiskt för mycket hårda strapatser både under vildmarksturer och i tävlingsspåret
Siberian huskyn är en typisk utomhushund och liksom andra polarspetsar klarar den sträng kyla mycket bra. Man kan själv välja om man vill låta sin hund sova inne eller ute året runt. Men tänk på att en hund som tillbringar största delen av sin tid inomhus inte utvecklar sin päls naturligt. Den kan alltså inte plötsligt ligga ute i snön i sträng kyla. Normalt fäller en siberian husky enorma mängder av sin ulliga päls på våren och hösten, men många ”inomhushundar” verkar fälla betydligt oftare.
Siberian huskyns historia
Den ras som i dag kallas siberian husky utvecklades hos tjuktjerfolket i den nordöstligaste delen av Sibirien. Klimatförhållanden tvingade dem att basera sitt uppehälle på jakt över vidsträckta områden och tjuktjerna svarade på naturens krav genom att utveckla en unik ras av slädhundar, skräddarsydd för de speciella behov på vilka deras överlevnad berodde. Det tjuktjerna behövde och utvecklade var en hund med förmågan att kunna tillryggalägga långa distanser med maximal fart, men med en minimal förbrukning av energi i ett område nära norra halvklotets köldpol.