Månadens medlem

Lennart Andersson

Lennart Andersson

Hej vad har du för polarhund/polarhundar (Ras)
Jag ville under hela min uppväxt ha en hund, men mina föräldrar sade av olika anledningar nej till det och menade att hund fick jag skaffa mig när jag blev vuxen. Väl där (”vuxen”) och då talar vi om mitten av 70-talet så hade jag blivit helt såld på att vandra i fjällen både sommar och vinter och jag började se slutet på mina studier. Slut på plugg och att börja arbeta innebar att min dröm om en hund nu såg ut att kunna infrias.
I samband med en tur i Sarek påsken -76 träffade jag på ett trespann med grönlandshundar och helt plötsligt öppnades mina ögon för denna ras och att det nog var den jag skulle ha. Det gick ytterligare några år, närmare bestämt fram till -79 innan den första valpen kom hem och under tiden hann jag även bekanta mig med de andra polarhundraserna, men valet föll på grönlandshunden och den har passat mig och mina hund-/friluftsaktiviteter bra.

Varför valde du den rasen.
Min stora passion var och är fortfarande friluftsliv i alla möjliga former, men helt klart är att vinterfjällturer är nummer ett. Jag är också en obotlig skidentusiast, så det har varit nordik körstill som har gällt. Kravet på den ras jag skulle skaffa mig var att den skulle klara av längre vinterfjällturer samt att så få hundar skulle klara av lasten för två personer på tälttur. Grönlandshunden uppfyllde alla de krav jag hade och så blev det. Mer om vägen fram till grönlandshunden har jag beskrivit på min hemsida, www.lubasgronlandshundar.se.

Vad gör du på skidorna/släden, cykeln bakom hundarna när ingen hör och ser.
För det mesta är jag tyst. Jag vill inte tjata ihjäl hundarna med en massa prat. Jag tittar naturligtvis även på den natur jag passerar utan att för den skull tappa kolla på hundarna. De har ju en förmåga att på nolltid koppla om från långsamt trav till full galopp på ett ögonblick och är man inte med då så slutar det lätt i en vurpa.

Vad har du för framtidsplaner med dina hundar.
Under de år som jag har hållit på har jag förutom turer även deltagit i många tävlingar. Men tävlandet är något som inte tillför mig så mycket längre och jag har under de senaste åren dragit ner kraftigt på den delen av hundaktiviteterna. Det jag vill komma tilllbaka till är där allt började, vinterfjällturer.

Bästa polar/draghundsfilm.
Jag har nog aldrig sett någon.

Berätta kort om ditt bästa polarhundsminne/-upplevelse.
På väg norrut i Laevasvagge 2
Det är omöjligt att ange ett bästa minne, det finns så många och av olika art, men jag väljer en tur i ett område som jag inte tror besöks av så många, men som varmt rekommenderas. Året var 1989 och Ulla och jag skulle göra en tur i Kebnekaisefjällen tillsammans med våra vänner Kenth och Monica. Efter diverse kartstudier bestämde vi oss för att starta från Årosjokk och följa en led som går norrut. Efter  start i Luleå och ca 25 mil i bilen var vi framme, lastade ur och kom så småningom iväg. Första dagen åkte vi upp till trädgränsen där vi hade vår fösta tältplats. Det blev enbart ca 2 kimometer, men det är brant uppför (ca 200 höjdmeters stigning) och med slädar lastade för en tvåveckorstur var det mycket slitigt för både oss och hundarna. Dag två fortsatte norrut efter leden och den dagen var inte något som gjorde att jag tappade hakan av hänförelse. Landskapet är ganska, för att inte säga mycketplatt, för att vara i fjällen och vädret var ganska tråkigt med en tjurig nordvästlig vind och snödrev. Efter ca 16 km kom vi fram till Laevasjohka och där stannade vi för natten.
Dag tre vek vi av från leden och gick västerut upp i Leavasvaggi och nu kändes det som att vi var på jungfruelig mark. Snötäcket var obrutet (se bild) och endast vid några få tillfällen kunde vi se svaga märken av skoterspår. Förmodligen efter renskötare som har sina renar i området. Denna dag blev turens höjdpunkt pga. av det obrutna snötäcket, bra väder och en långsam stigning från tältpatsens ca 800 m.ö.h. till pasströskelns ca 1320 m.ö.h. och allt detta med en fond av höga fjälltoppar i NV (bl.a. Höktopparna). Väl uppe i passet svängde vi sedan mot norr och en härlig utförsåkning ner mot Mårmastugan. Stuga är kanske att ta i för det finns bara två bäddar i den, det är mer att betrakta som ett vindskydd. Här träffade vi på skidåkare som var på väg i SV-riktning mot Vistas.

Efter en mycket kall natt fortsatte vår färd utför. Ju längre ner vi kom i dalen desto trängre blev dalgången och till slut blev det stopp. Framåt kom vi inte och sidorna var mycket branta och verkade inte inbjudande att ta sig uppför. Jag hade vandrat denna dalgång några somrar tidigare och var helt övertygad om att vi skulle kunna ta oss fram, men landskapet förändras mycket från sommar till vinter, så vi fick bara inse att vi var tvungna att att oss uppför den branta sidan. Jag uppskattar höjdskillnaden till ca 80 meter (snacka om mördarbacke!) på en mycket kort sträcka så det blev mycket jobbigt. Vi fick lasta av en del av lasten och sedan hjälpte vi hundarna med att komma upp. Sedan var det bara att åka ner och hämta upp resten av lasten. Väl  uppe behövde både vi och hundarna en stund för att få ner pulsen, men eftersom det drog väldigt kallt och vi hade svettats kraftigt fortsatte vi nerför tills vi kom ner til björksogen söder om Alesätno där vi hittade en perfekt tältplats med en härlig eftermiddagssol och björkar som skydd för den kalla nordanvinden.
Namnlöst-33
Färden fortsatte sedan västerut och gick genom trakter som är betydligt mer frekvent besökta och jag lämna därför ute den delen av turen.

Vem vill du se som nästa månads medlem
Ylwa Malmberg, siberian husky.